Johanna Gelfgren kan numer titulera sig Världsmästare i lag i Traillöpning! Den fantastiska Tove Alexandersson lade grunden genom att vinna loppet med 34 minuters marginal (!) till tvåan.
5 timmar och 4 minuter mot 5.38 för tvåan.

Tove är en sagolik idrottskvinna. Detta var hennes totalt 37:e VM-guld i fem olika idrotter. Orientering (23 VM-guld), skidorientering (10 VM-guld), skidalpinism (2 VM-guld) och skyrunning (ett VM-guld) och nu alltså även trail- och bergslöpning.

Johanna Gelfgren blev näst bästa svenska på en fin niondeplats (5.56.41). Hon var därmed 18 minuter från bronset. Amanda Nilsson (18:e) kompletterade det svenska laget som vann lagtävlingen, detta med 15 minuters marginal till tvåan Spanien

Det var en minst sagt rejäl utmaning som deltagarna ställdes inför på VM i trail- och bergslöpning i de spanska Pyrenéerna. 3 657 meters stigning var det som väntade. Och det var ingen mjukstart. Banans högsta punkt passerades efter 6,6 kilometer där löparna tog sig över banans högsta passage 2557 meter över havet (starten gick på runt 1200 meter över havet).

Så här uttalade sig Johanna för Trailrunning Sweden:
– Det var så klart tufft, men loppet blev ändå typ så som jag tänkt mig. Ville hellre plocka i slutet än bli omsprungen (när vill man det egentligen). Körde rätt kontrollerat första halvan för att inte bli helt förstörd. Sen kaskadspydde jag några gånger på mitten och det hade man ju gärna skippat… Hade gärna haft mer energi i tredje backen, men jag är otroligt nöjd att jag borrade ned huvudet i slutet för det hade lika gärna kunnat bli en 14-15e plats.

Resultatlista

Som man kan se i resultatlistan var det många löpare som inte fullföljde loppet. Ett bevis på hur ytterligt tuff den här utmaningen var.

Vykort från Japan

Världsmästerskapen i Tokyo är över. Det blev kanske inte den triumf vi hade hoppats på i ÖIS. Men vi är glada och stolta att våra 3 framtidsstjärnor Engla, Wilma och Carl lyckades kvala in till detta världsmästerskap. Det är få i världen som gör det! Alla 3 kommer hem med ovärdeliga erfarenheter inför kommande år. Engla och Wilma har höjt nivån rejält under året medan Carl började väldigt lovande med bl.a en tredjeplats på diamond league och PB på 400m, innan han ådrog sig en oturlig baklårsskada vid en fällning på lag-SM.

Precamp Fukuoka

Hela Japan-äventyret började med en lång och hemsk flygresa till vårat precamp i Fukuoka. Undertecknad, Erik Olsson, med kraftiga sömnproblem var inte helt nöjd med en resa på totalt 20 timmar. Inte ens en sömntablett hjälpte på flyget! En del svordomar kan ha förekommit. Carl Bengtström däremot, som givetvis åkte i Business-class sov som en björn under hela flygresan.

Men vi kom fram levande tillslut. Väl i Fukuoka är klockan 7 timmar senare än i Sverige, vilket såklart påverkade dygnsrytmen en del. Vissa hade det lättare än andra att acklimatisera sig. När min rumskamrat och före detta klubbchef i ÖIS, Per Tedenrud, plötsligt tänder en liten lampa och börjar bläddra i en bok kl 02.30 på natten, då vet man att tidsomställningen inte är helt lätt att behärska.

Fukuoka som stad var kanske inget sensationellt. Staden ligger i södra delen av Japan och har ca 1.5 miljoner invånare. Känt för sin goda mat och befolkningens speciella dialekt. Det sistnämnda kunde jag tyvärr inte höra med egna öron. Vi bodde på ett lyxigt hotell med majestätisk utsikt över havet. Temperatruren låg mellan 30-35 grader och luftfuktigheten var skyhög. Man fick inte bada i havet pga livsfarliga maneter som flöt omkring. Per Tedenrud var helt ovetandes om detta så han var ensam om att ta ett dopp efter sin inte allt för övertygande löprunda. Som tur var överlevde han.

Vi tränade på en fantastisk arena, drygt 30 minuter med buss från hotellet. Sverige, Norge och Danmark delade på denna arena. Och eftersom Danmark knappt hade någon trupp att tala om var det främst Sverige och Norge på plats. Arenan hade 9 banor runt och ett fint gym precis vid anläggningen. All utrustning var i toppskick och förrådet på arenan var helt otroligt. Här fanns allt man kunde önska och allt låg i perfekt ordning. Jag själv var helt lyrisk över de fantastiska häckvagnarna som fanns där. 9 häckar per vagn och ett fantastiskt rull på vagnen. Om vi hade haft liknande kvalitet och ordning på Slotsskogsvallen så hade alla mått bättre. Personalen på plats var extremt hjälpsamma och trevliga. Varje gång vi kom till arenan stod 10 Japaner och välkomnade oss med ett stort leende på läpparna.

Min känsla var att alla 3 ÖIS-aktiva hade bra förläger. Flera träningsresultat indikerade på att toppformen började infinna sig. Efter ca en veckas precamp bar det av till VM-staden, Tokyo.

Världsmästerskapen i Tokyo

Framme i världens största stad, Tokyo, med nästan 40 miljoner invånare om man räknar med kringliggande prefektur, som Alhaji Jeng hade kunnat uttrycka sig! Det var ett hoppfullt landslag som checkade in på hotellet. Man kunde riktigt känna de höga förväntingarna i luften! Alla har gjort allt för vara i form för just dessa dagar.
På hotellet bodde samtliga nationer som deltog under mästerskapen. Många världsmästare och andra stornamn strosade runt i lobbyn. Själv råkade jag gå in i den gamle världsrekordhållaren i tiokamp, Roman Sebrle, som gjort över 9000 poäng. Han hade nog inte riktigt lika bra koll på vem jag var – även om jag så sent som i mars blev 5:a på veteran-VM i Gainesville.

Maten på hotellet var ganska bra enligt mig. Den var förvisso exakt samma varje dag men det fanns tillräckligt mycket att variera mellan. Min personliga favorit på hela middagsbuffén var dock galiamelonen. Den var otroligt söt och saftig!

Men det fanns förstås de som gnällde och skulle äta på andra ställen.

Tävlingsarenan i Tokyo var lika fantastisk som man hade föreställt sig! Det var för det mesta perfekta förhållanden. Erkänt snabba banor, varmt och relativt vindstilla gjorde det bäddat för succé. Nästan 70 000 åskådare på läktaren bidrog till fantastisk stämning. Och när en Japan skulle tävla var ljudnivån öronbedövande!

Men arrangemanget var inte helt perfekt heller. Uppvärmningsarenan låg en bussresa på 15 minuter bort från stadion. Det är ganska ovanligt att man först ska värma upp, sedan samlas i calling, för att sen åka buss i 15 minuter till själva tävlingsstadion där calling 2 fanns. Det gällde ha en bra plan och strategi här.

Arrangören hade inte riktigt koll på seedningsreglerna heller. De första dagarna hade man missat att banordningen i heaten ska lottas. Detta gjorde att alla de bästa fick bra banor, medan de med sämre säsongsbästa hamnade på det snäva innerbanorna. Schweizarna blev vansinniga över denna miss och krävde en förändring lagom till 400m häck. Plötsligt började man lotta banorna igen och vips så lottades Carl Bengtström på bana 1! (Han hade fått bana 3 eller 9 om de fortsatt att seeda banorna som de gjorde på 400m). Lite otur efter en redan motig säsong. Men med en bättre uppladdning är jag säker på att Carl hade tagit sig vidare, även från innerbanan. Kan dock tycka att man bara ska ska springa på bana 2-9 när den möjligheten finns.

Hur som helst var det ett mäktigt mästerskap! Det är tydligt vad de stora mästerskapen kan göra med folk. Det är så otroligt mycket psykologi inblandat. De flesta är i bra form, men även de största namnen har problem att palla för trycket ibland. Medan andra kliver fram och höjer sig i precis rätt stund! Storfavoriter som Ingebritsen och Habbs rök redan i försöken på 1500m. Världsettan Karsten Warholm blev ”bara” 5:a på 400mh på samma arena som han slog sitt världsrekord på för 4 år sedan. Några av de bästa amerikanerna i sprint försvann all världens väg i försök eller semi. Jamaika och Storbritanien växlade bort sig i herrarnas stafett. Larissa Iapichino rök redan i damernas längdkval. Osv! Många av storfaviterna höll dock för trycket! Bland annat vår egna Armand Duplantis som slog ytterligare ett världsrekord! Och Daniel Ståhls guld i diskus går att prata om hur mycket som helst. Kanske det bästa diskuskastet någon någonsin presterat. Dels för att förhållandena uppenbarligen var omöjliga att kasta långt i (om man inte heter Ståhl) men också hur han avgör i sista omgången! Klass!!!

Ett av de roligaste ögonblicken om ni frågar mig var när Botswanas herrar slog USA på 4x400m! Det var en överlag väldigt underhållande stafett i ösregnet! Ett annat ögonblick som var galet var när Sydney Mclaughlin vann damernas 400m på 47.78!

Behöver väl knappast prata sönder våra 3 Öisares insatser under VM. De gjorde vad de kunde och förberedda sig på bästa möjliga sätt! Det är små detaljer som avgör. Gränsen mellan succe och katastrof är inte alltid så stor. Är övertygad om att alla 3 kommer vara livsfarliga nästa år!

Tokyo som stad var fantastisk. Det var första gången för mig.  En hel stad utan skräp, och då finns det inte en enda papperskorg i hela landet! En levande stad både dagtid/kvällstid och nattid! Utöver mitt uppdrag som truppcoach i sprint hann jag med några viktiga saker att uppleva innan hemresa.

Shibuya crossing – Världens mest trafikerade övergångsställe.
Meiji Jingu templet – Ett av alla Japanska tempel. Rofylld plats!
Hamarikyu garden – En Japansk trädgård

Samt lite mer! Over and out.

/Erik Olsson